Dikt på resande fot

Denna månblekta natt som håller
Mitt öga spänt
Hör jag på omvägar generation efter
Generation av fallna sökare
Delas ut som lottovinster ur påvens hand
Men det är månskäran som lyser mellan hans tänder
Och de döda ska resa
Ljusår på ljusår över himlavalvet
För att komma till just det öra
Som lyssnar till träden och vinden och månsandens brus
Resningen av hud och ande
Mot orions vita stränder

Träddikten

Ett träd växer vilt och krokigt
växer ditan och utan
på och inuti
växer som det vill
Ett träd växer var fan som
helst om våren, bäst om hösten
otillräckligt, trycker sig mot dukarna
bokarna är blödiga, bladiga
blodokarna, böckerna
Ett träd växer mot en fond av vitt, gult, rött, brunt
gröna träd och litet barn
Ett träd väcker dig om morgonen
du sover, du är livet
Ett träd sträcker sig
upp mot
himmelen, ett träd som sänker sig
ned mot jorden

Till Christofer – Gulaschpoesi! : dikt att gouaschera

Hej!

Hej!

Hej!

Kanderade mandlar i en strut! Julmarknadens struts heter Sture,
han är tre äpplen hög och ett helgon minsann;

Hej!
Hej!
Och hej igen!

Lysen lyser och granen är på lyset. Det är jul i Göteborg.

Jätten Borg har en bokhandel nära stadens norra oas,
där spankulerar privatdetektiver kring och kamelhandlare med orientaliska mattor säljer kanelbullar med varm choklad till,
helikoptrar susar över vinden,
snön faller,
som kameler och leoparder,
och elefanter
över staden
över ån.

Det är november.

Hej!

Skalorna; kontrasterna

Nattens grus som fjädrar i efterklangen av en öronbedövande dröm,
jag städar mitt rum nu, jag träder ut ur den skog som snärjt mig, som dragit mig med,
det är mörkt det är det, men mörkret har många nyanser och tusen nyanser av svart är bara
kontrast, ingenting annat än kontrast; det finns inget svart, inget riktigt svart på jorden,
färgerna är motsatser i sig, kontraster, utan det ena inte det andra, det bedövar och läker i ett,
jag vandrar längs trädlinjen i cirklar i spiral och inåt mot trädets kärna mot virvelrörelsens öga,
det finns många skäl till att vandra men endast ett till att dröja till att tveka på steget och bli kvar,
det att inte veta, det högsta av allt, det att höja sig över tvärsäkerhetens sankmark, skepticismens bedrägliga fundament; sann skepsis är att inte veta och i den balansakten, det att sväva på ett gungfly, vilar jag,
där står jag och låter gruskornen falla med persikorna och tankarna av stål och gråt, mjölnarens lustiga skugga, hans lusiga figur, böjd och retfullt skrockande, en silhuett av vitaste mjöl; det finns inga nyanser i vitt, endast anande kontraster, en regnbåge av mörker,
och i regnbågsskogens svarta fält vandrar en skugga, skuggan av mitt sista tivel som är en utsänd förtrogen att sondera,
att sondera det sista som återstår av skalorna, skolorna, skatorna, sångfåglarna: koltrastens kontrastrika sång och kritstrecken —
den vita linje som drar genom världen

Själen; stenarna

Ett steg framåt ...
en skära
Att fördra långsamheten, en beslutsamhet i
att vänta
ut
in
Tidsfristen bedövar
Sinnen
Smärta
Två steg ...
Vi beordrar
bejakar
kallar på hjälp, som
aldrig kommer
Besluten, avstannar, hejdar sig ...
slutför uppgiften
i morgon
Alltid i morgon

Dikt att illustrera, till OMA

Sting av sken

I stuprör och i svart

Flammande inte det samma men

Samma forsar floder

En benskör glänta rycker till

Och asfalten rider skrikande

Av skratt mot avgrunden

Med blicken penetrerar

Mannen

Sina skor

Gatan

De tusendelade

Skogarna på Koloseums innergård

Bryter loss ett blad och lyfter

Blicken i luften

Rullar skrattet ut sin matta

Över vilsna trädgårdar

I feberglänsande silkestrådar

Får tvätten att vibrera

Gouasch! Till dikt!

Lyssna
Lystnad, tystnad i mitt
Kranium
Lyssna: barrträden kröks
Och byn i facklors våld
Lystnad i ekarnas kronor
Tystnad i deras blod
För den som slog sig genom bark
Den vars ådror ligger
Sträckta över parkbänken
Och vars öga
Varje natt
Likt en jordglob speglar månen bakom en fönsterruta.

Bild från ikväll och text från februari 2011.

The Winter Caranteen

Karantän-vinter
Viker var mans kuvert
Med spionens handskar
Och barnmorskans skalpell
Och blåsten drar rött ur träden
Doktorn slår igen boken och mumlar något om döden

Dikt att illustrera (till CHR)

Tid, bägare, hav, leda
strålar leder sång kroppar
svävar, sjunker
tiden strövar
planlöst ljuset leder
stigen
in i skogen
:s
djup och mörker
vilar hjärtat där
(hjärtats djup och mörker)
blå
livets vagga hjärtat
slår i skogen
:s tomrum
långt där nere under trädens rötter —

hjärtat slår i underjorden

Ord på pe

Pedant, -isk, -eri
Pejorativ
Pekoral, -ist, -istisk
Pekpinne
Pelarhelgon
Perfektion, -ism, -ist
Perifras, -tisk
Perpetuell
Petimäter
Petitess
Petnoga

Längre texter kan man dölja så här:

Här kan man börja texten.

Och sedan fortsätter man nedanför...

(Här en text om homeopati och dogmatisk skepticism:)