Sida för inspiration, korta klipp, sånt vi kan länka nere t.h.
Den här vill jag länka till. Det är en sång som förmedlar hopp och glädje i all sorg:
Och det här är en video för alla som inte vill bli gamla:
Och så en scen ur Fininans Rainbow (1968):
✧ ✦ ✧ ✦ ✧ ✦ ✧ ✦ ✧ ✦ ✧ ⋆ ⋆ ⋆ ✪ ⋆ ⋆ ⋆ ✧ ✦ ✧ ✦ ✧ ✦ ✧ ✦ ✧ ✦ ✧
Manfred Lütz är en intressant herre, psykiatriker och teolog från Tyskland, som har skrivit boken På tok! : Vi behandlar fel människor – vårt problem är de normala). Han resonerar klokt och skriver bl.a. om vådan av att diagnosticera andra. Ur en artikel i SvD:
De ”psykoexperter” som häftar diagnoser på folk utan att vara ombedda av individer som sökt hjälp för specifikt själsligt lidande – de ägnar sig enligt Lütz åt ideologi, inte läkekonst. De bidrar också till att skapa ett ”samfund av normopater”, frammana en genomsnittlighetens och normalitetens diktatur.
Kritiken mot ett alltmer utbrett diagnostiserande är inget nytt i sig – men Manfred Lütz kopplar ihop det med olika samhälls- och kulturfenomen på ett intressant sätt, söker visa hur allt hänger ihop. Resultatet är tänkvärt, alarmerande. Men också hoppingivande: författaren har pondus, i kraft av sitt kunnande och sin position, och är en självständigt tänkande, inkännande sorts själsexpert, ödmjuk inför det djupast sett mänskliga, det hos människan som är både mer och friare än vad mekaniska förklaringsmodeller och psykiatriska prognoser kan få en att tro.
Fin intervju från YouTube (tyvärr på tyska)
 |
| På tok! Vi behandlar fel människor — vårt problem är de normala |
 |
| Manfred Lütz |
"Frihetsperspektivet, detta existentiella synhetsätt, är för övrigt det viktigaste av alla perspektiv på livet. I detta påträffar man så att säga människan själv och inte bara hennes sjukdom. Bakom alla psykiska störningar som tränger sig fram i förgrunden finns alltid den enskilda människan som fritt väsen, även när man ibland, vid starkt utpräglade psykiska sjukdomstillstånd, bara kan ana det. Respekten för denna hemlighetsfulla, omisskännliga existentiella kärna hos människan, som hennes värde vilar på, skiljer en människobejakande psykiatri från dess människoföraktande variant, som bara förmår se patienten som en samling symptom. Därför är utrymme för frihet viktigt inom en human psykiatri."
✧ ✦ ✧ ✦ ✧ ✦ ✧ ✦ ✧ ✦ ✧ ⋆ ⋆ ⋆ ✪ ⋆ ⋆ ⋆ ✧ ✦ ✧ ✦ ✧ ✦ ✧ ✦ ✧ ✦ ✧
Inspirerande konstnärer del 1
Den här konstnären inspirerar mig mycket, särskilt denna bild: |
Det eviga regnets dag, Christofer Dahlby . |
Jag gillar färgerna, det pastellaktiga, den omsorgsulla kombinationen. Det profetiska: ett vägskäl, tre vägar. Livets ringlande asfaltsorm. Åt vilket håll blåser vindarna? Varifrån?
Huset med terrassen och det laxrosa taket: Drömmen om att sitta på terrassen en sommarkväll med sval dryck och höra hur tonerna av Tom Waits "Tom Traubert's blues" strömmar ut från stereon i köket, genom det öppna fönstret, rakt ut i den ljumma blå kvällen. Att steka lax och potatis i folie över grillens glöd. Att sitta där i sällskap med goda vänner och njuta av livet. Ett hem.
Den gudaliknande, enögda jätten som tornar upp sig bakom horisonten — vem är han? En betraktare?; en demiurg, en deus ex machina? Åskguden Tor med den grå skogen/åskmolnet på sin högra sida — mullrande, energisk, laddad med elektricitet: cellspräckligt hjärngrå med vita blixtar/trädstammar–rötter; synapser. Rot=Tor. Molnen, himlen, jorden. Bördig mark att så sin säd, att plantera ett frö och låta det växa. En trädgård av tusen färger och en grön. Solrosor, ängsmarksblå himlaklockor, änglamoln: smaragdgröna blad och ljusdunkelt skimrande klorofyll.
Profetian och drömmen. Potentialen och gestalten: såningsmannen-trädgårdsmästaren och hans gyllene hår — klarheten i hans blick.
En liten text.
ReplyDelete