Nattens grus som fjädrar i efterklangen av en öronbedövande dröm,
jag städar mitt rum nu, jag träder ut ur den skog som snärjt mig, som dragit mig med,
det är mörkt det är det, men mörkret har många nyanser och tusen nyanser av svart är bara
kontrast, ingenting annat än kontrast; det finns inget svart, inget riktigt svart på jorden,
färgerna är motsatser i sig, kontraster, utan det ena inte det andra, det bedövar och läker i ett,
jag vandrar längs trädlinjen i cirklar i spiral och inåt mot trädets kärna mot virvelrörelsens öga,
det finns många skäl till att vandra men endast ett till att dröja till att tveka på steget och bli kvar,
det att inte veta, det högsta av allt, det att höja sig över tvärsäkerhetens sankmark, skepticismens bedrägliga fundament; sann skepsis är att inte veta och i den balansakten, det att sväva på ett gungfly, vilar jag,
där står jag och låter gruskornen falla med persikorna och tankarna av stål och gråt, mjölnarens lustiga skugga, hans lusiga figur, böjd och retfullt skrockande, en silhuett av vitaste mjöl; det finns inga nyanser i vitt, endast anande kontraster, en regnbåge av mörker,
och i regnbågsskogens svarta fält vandrar en skugga, skuggan av mitt sista tivel som är en utsänd förtrogen att sondera,
att sondera det sista som återstår av skalorna, skolorna, skatorna, sångfåglarna: koltrastens kontrastrika sång och kritstrecken —
den vita linje som drar genom världen
No comments:
Post a Comment