Drömmar

(dröm : kök)

28.12.2011
Drömde om Ulf i morse.

Jag sitter i ett kök. Köket är ganska smutsigt och slitet; väggarna grådaskigt vita. (Rummet har karaktär av projektkök.)  Jag sitter mitt på golvet på en stol, framåtböjd. Jag upplever mig själv som en skugga. Framför mig en bit ifrån finns ett bord och en till stol. Ulf står vid bordet och betraktar mig. Han är rak i ryggen, bestämd; hans gestalt förefaller aningen skugglik, men med distinkta konturer, han har en påtaglig närvaro, en klar och tydlig blick, en klar och tydlig stämma; han talar om att han är här. Han utstrålar godhet, styrka. Han kommer fram till mig; han känner min förtvivlan. Han tar den lediga stolen och sätter sig framför mig, nära. Han sitter bredbent över stolen. Han tar emot mig i sina armar när jag faller framåt; jag vilar i tryggheten i hans famn. Han tröstar mig med orden "du kan vila nu, snart kommer du att kunna resa dig igen". Han håller mig en stund, jag känner mig ledsen men förnimmer hur en stark värme sprider sig i mitt bröst; han släpper mig så, reser sig upp och lämnar rummet. Jag sitter kvar, känner mig matt, känner hur skuggan som slingrat sig runt mig och som funnits inne i mitt bröst nu har lösts upp och skingrats. Jag reser mig upp.

     Rekonstruktion av rummet: Det är ett långsmalt rum, i stort sett tomt. Bakom mig finns ett kompakt ingenting, ett okänt fält. Det är som i en film: att titta in i rummet som genom en kamera, rakt in i ett dockhus, en kuliss, men allt är påtagligt nära; ändå tolkar jag det som om det finns en vägg, eller något annat, något fast, solitt — tungt — där bakom mig. Till höger är det ett smutsigt fönster och där finns också själva köket, dvs. diskbänk, spis, skåp m.m. Bakom bordet, dvs. i väggen rakt framför mig, finns en dörröppning. I början tycker jag mig se någon stå där: en ganska lång man, bredaxlad med mörkt långt hår uppsatt i knut. Mannen är klädd i en sladdrig, solkigt vit t-shirt. På min vänstra sida finns något diffust mörkt, skuggigt, någon typ av öppning. En utgång, en ingång?
(there is no exit)

     En tolkning av drömscenen: Det rör sig möjligen om en teaterscen, en kuliss, men innan ridån (det som finns bakom min rygg) har gått upp måste jag bli hel; det som är trasigt måste lagas. Köket är den plats där man tillreder mat, föda som ger näring, sådant som har substans. Vad jag ser saknar köket utensilier och pryttlar; där finns inga redskap, kärl, grytor eller formar. Jag saknar en form. Det finns heller inga råvaror i köket. Ingenting att tillreda, inget att tillreda med. Innehållet finns i mig; jag bär min egen berättelse, jag är mitt eget verktyg. Bordets form är rektangulärt. Ett bord är en plats för möte: det finns två stolar. Bordet är den yta där man gör upp planer, en arbetsplats (samt den plats där man intar födan). Bordet är en ram, en avgränsad yta, ett fundament. Bord = bokstäver och ord. Bord = table = tabell (betydelser och ordning, se projekt 20³ Ord). Bord = tabula = tabula rasa! En omålad duk, som väntat länge på att få ett innehåll. Köket är en plats för förberedelse, en plats för födelse. Föda = föda. Jag tänker att det jag upplever som ett mörker runt mig skulle kunna vara en livmoder. Att födas in i ett tomt, vitt, naket kök. Att vara ett oskrivet blad. Köket kan även ses som symbol för (matsmältnings)processen, den livgivande, energigivande processen – liv som förutsättning för skapande. (Att resa sig upp från en stol och gå = stolgång. Att övervinna den konstnärliga förstoppningen/förhoppningen. Prestation och krav, hämningar.) Att resa sig upp och möta en publik. Att tala, att hålla en monolog. Jag saknar en röst. Jag är rädd för att inte kunna tala.  Jag är rädd för att lämna ut mig själv, att möta andras kritiska blick. Att möta en ansiktslös publik. (Min rädsla kan också handla om att möta någon annan. Vem? Bordet med två stolar indikerar att ett möta ska äga rum. Vem äger rummet? Samtalet?)

    Terapeuten/ regissören/förlösaren ingjuter mod och visar tillit, visar vägen: Han vet att det kommer att gå bra för mig, och han vill att jag ska veta det. Mannen i dörröppningen som betraktade mig (med förakt?) och ingav mig en viss obehagskänsla gör mig betänksam — kanske är han i själva verket mitt skuggjag? Jag får en känsla av att detta är någon som är avundsjuk (den falske vännen?) som vill att det ska gå dåligt för mig. (Han kanske är pjäsens inspicient? ”In i spisen igen!”, morrar dämonregissören.)  Det är den andre, den degraderade, den misslyckade, den som bär skuld, den som straffas.
    Drömmen slutar med att jag reser mig upp; jag känner mig stark och vaknar med en skön känsla av tillförsikt. Det här är min föreställning och jag ska genomföra den, med eller utan manus.
     En annan tolkning som ligger nära till hands, den förefaller nästan vara självklar, är en tolkning som känns mycket positiv – att drömmen handlar om min terapi och min tillit till Ulf som terapeut; att jag är optimistisk inför hur samarbetet, våra samtal, kommer att gestalta sig och vad det kommer att leda till i form av utveckling och insikter.

(Övriga associationer: hunger, bröd, ugn, säd, baka, ord, börd, ö, tomhet, längtan, andlighet, hjärta, ljus, mod, hopp, styrka, stryka, diskbänksrealism, torftighet, fattigdom, smulor, degradering, ensamhet, depression, katharsis, innehåll.
    Övriga reflektioner: Min egen personliga relation till köket som sådant är från den tidiga barndomen präglat av en mycket positivt känsla. Jag älskade när min mamma kokade mannagrynsgröt åt mig till kvällsmat, att få vara i köket då, att få leka där. Senare i livet har köket kommit att förknippas både med torftighet – ointresse för matlagning då jag var fattig student – och senare med livsglädje: jag lärde mig som vuxen laga mat och experimentera i köket (jag målade mitt kök i min första egna lägenhet solgult!). Köket har även periodvis blivit en projektionsyta för depression och ångest, en källa till självhat, skuld och skam, oförmåga, letargi.)

(Förebilden till rummet i drömmen är troligen hämtat från den tomma lokalen på Bangatan som jag gick förbi två dagar tidigare.)

*
29.12.2011

Pratade i telefon med Christofer; samtalet bröts plötsligt.
    Jag och Anna promenerade till Frölunda i blåsten. Jag blev kvar i gallerian länge; gick runt bland affärerna och upptäckte nya saker. Mina aversioner mot detta mammonska palats börjar avta. Jag är i stället fascinerad; min nyfikenhet växer. En plats att betrakta människor på, att leva sig in i andras livsöden?

*

En annan dröm från natten till den 22/12:

Jag sitter vid ett trädgårdsbord på en uteplats vid en sommarstuga som ligger på en höjd som sluttar brant ner mot en sjö. Det är lummigt och fullt med björkar. En svag vind får löven att prassla. Jag sitter och äter frukost och pratar med en före detta kollega (Lotta från Pir) och någon till tror jag. Plötsligt får jag syn på en rovfågel som sitter på en gren som är fastspikad i stugans vägg. Jag identifierar den som en sparvhök, men blir sedan osäker på det och undrar om det inte i själva verket är en duvhök. Jag försöker erinra mig vilka detaljer som skiljer fåglarna åt. Jag tänker att jag inte hinner hämta vare sig kameran eller Fågelguiden; jag blir stressad av att inte tro mig kunna memorera detaljerna vilket jag måste om jag ska kunna känna igen fågeln senare när jag slår i fågelboken. Och detta är viktigt: jag har aldrig sett en hök förut på riktigt och aldrig en rovfågel på så nära håll. Höken har gula ögon och stirrar på mig. Då kommer en flock sädesärlor flygande; jag känner igen sädesärlorna med en gång på deras gråvita dräkt och de svarta långa stjärtarna. Flocken med fåglar (cirka tjugo stycken) styr till synes ovetande rakt ner mot höken. Precis i tid lyckas de väja undan och styr mot oss i stället. De väjer ännu en gång undan i sista stund, men flyger sedan rakt in i en annan person som kommer gående mot bordet. Personen trillar omkull och några av sädesärlorna faller till marken. Jag tittar bort mot sparv-/duvhöken som nu är borta.