De tidigaste drömmarna jag minns från min barndom gick i ljusblå toner. Två av dem minns jag väldigt tydligt:
Jag går ner för en backe i området där jag bodde fram till att jag fyllt fem år. Höghus till höger och vänster om mig, allt är blått. Det finns ingen annan färg i omgivningarna än blått i olika nyanser. Till och med luften är blå och vibrerar lätt som över asfalt en varm sommardag. Eller som om staden befann sig under vatten. Framför mig går en kvinna bärandes på två hinkar. Även hon blå i olika nyanser. Det mörkt blå håret går långt ner på ryggen. Jag följer henne mot mitt hus. Jag får känslan av att jag svävar fram. Bakom mig hör jag kyrk-klockor, jag vänder mig om och ser ett grekiskt tempel. Vi fortsätter gå nerför backen i det blå solskenet. Går in genom porten till höghuset där jag bor, trapphuset är ödsligt tomt och det känns så fridfullt. Jag ser aldrig kvinnans ansikte då jag går bakom henne hela vägen. När vi kommer upp till lägenheten på tredje våningen går vi rakt in och all inredning är borta. Det enda som finns är våran tvättmaskin och spisen. Kvinnan plockar bort plattorna från spisen och de svävar i luften när hon släpper dem.
När jag var tonåring listade jag ut att den drömmen kom av en konstplansch vi hade hemma i den lägenheten. Det är Salvador Dali´s målning som jag tror föreställer hans fru Gala. Hon står vid ett fönster och tittar ut med ryggen vänd mot betraktaren och målningen består enbart av blå toner.
En annan, ännu tidigare dröm utspelar sig vid de blå höghusen där jag bodde fram till att jag var 3 år gammal. Jag åker bil på vägen bredvid höghusen, sitter i baksätet och tittar upp mot alla fönstren. Jag ser någon slags björnar som står och vinkar mot mig i alla fönster.
Jag hade ofta drömmar om neon också. Ett tag hade jag återkommande drömmar om att asfalten i gatan hade bytts utmot glas överallt. Och en bit ner i glaset hade man gjutit in decimeterlånga neonmaskar som lös i olika färger.
Den mest fascinerande drömmen om neon var nog den om en lite ö av sand. Runt ön var ett stort svart hav och en natthimmel som lyste av stjärnor. På ön, som var kanske 8-10 meter i diameter fanns en lite trähydda med fyra ingångar som täcktes av draperier gjorda av långa neontrådar. Varje ingång hade en egen färg på trådarna. Jag gick in i hyddan och där fanns en slags gud i form av ett påskö-ansikte. Jag gick ut igen och upptäckte att havet bestod egentligen av ett svart trägolv. Jag gick ut på det och när jag kommit en bit kunde jag känna på himlen som var en väld sammetsduk med små lamporsom stjärnor.
