Essä

Den förlorade barndomens landskap — återfunna

Klicka för STOR bild.

Jag pendlar mellan överblick och skymd sikt, ett maniskt försjunkande i detaljer, världar i en värld som tar över varandra och bryter sig loss. I denna målning dyker flera teman upp, teman som sammanbinder, som förenar, som utgör ett helt; kompositionen spretar och förgrenas men strävar efter vävens enhet; den har en början och ett slut.

Bilden tar sin utgångspunkt i den lilla gula kuben med en liten pojke i. Det är bildens essens, det är här allt börjar; utblicken ur en skyddad värld, ett barns sfär, fantasin, den bild dit allt sedan återvänder med den stora gula kuben på husets tak som blickpunkt: drömmaren, jaget — konstnären betraktar sin egen skapelse och sig själv i en spegel, i ett nytt ljus.

Det lilla barnet i den gula kuben är tryggt, skyddat; det har just fått syn på en röd, mjuk leksaksbil med runda former på den gröna mattan. Rummet där barnet befinner sig är grönt; det är tryggt och lugnt: barnet känner sig säkert. Med utgångspunkt i fantasin förflyttar sig barnet framåt-utåt-inåt, ser sitt inre fantasilandskap framträda på golvet, till höger i nedre bildkant: småfolket, de blå gubbarna, de färgglada husen, barndomens hus i miniatyrformat; barnet har en fascination för höghus, men har nästan aldrig varit inne i ett, kanske hans mor är rädd för höjder; han drömmer, han skapar. Färgglada bilar åker omkring på gräsmattan, i sakta mak. Det är en trygg, grön värld.

Man kan kalla målningen för självbiografisk i det att den speglar det lilla barnets liv och minnen, dess fantasi, inte i strikt autentisk-biografisk bemärkelse, detaljerna och figurerna är snarare symboliska och bär på ett tema: identitet och återskapandet av en identitet. Barndomens förlorade landskap är främst en projektion av psykogeografiska drömbilder: rummen är representativa, representerar tillstånd och stadier, formar bilder i bilden som knyter an till varandra. Mytologiska föreställningar väver samman och formar kitt till de sediment som framträder; bilden har en spiralformad rörelse som delvis framträder i detaljerna, delvis i tematiken; dess syfte är att binda ihop och skingra. Mönstren. Mönsterskonaren — som förskonar oss från upprepningarna, som bryter våra mönster och låter oss själva skapa nya, samt skonar våra goda mönster, de fruktbara, att återfinna och återfå vår förmåga att skapa.

Mönsterskonaren framträder nere till höger, han är en enarmad, en enögd-polyspektrisk (allseende) domare, en förskonare och befriare; han bär kungakrona och låter den som träder in i hans malström av det egna tvivlet, in i den skärseld som innebär rening från den eviga återkomstens förbannelse, att slungas runt i sina egna spår, att bli till både kaninen och kaninens egen svans, fångna i en fåfäng vals, en jakt, ett sökande på nya uttryck och försök att greppa sanningen — och att kastas ut på andra sidan, befriad, att träda in i det nya, i paradiset — barndomens förlorade landskap, återfunnet, återskapat.

Undertiteln till målningen är "Robusta traktat i blått, grönt, rött". Dessa fördrag, eller förenklingar, utgörs av de kubiska rummen. Det gröna traktatet, rummet med den lille pojken innesluten i sin gulfärgade fantasi, har titeln Uppfostran som en kontrast till barnets frihet och fantasi, där fantasin, (egentligen en sfär) i sig är obegränsad, men kringskärs dels av föräldrarnas omsorg och trygghetsskapande, dels av regler och begränsningar (en bil är en bil). När det lilla barnet tvingas se "verkligheten som den verkligen är", ser han också livets villkor och får en föraning om vad som väntar. På motorvägen som löper ut ur bilden underifrån det gröna rummet rusar bilarna framåt i mörkret med strålkastarna påslagna. Endast en vit bil färdas bakåt — längtan efter barndomens ljus.

I det blå rummet finner vi nästa realitet. Traktatet har titeln Utbildning och syftar i lika hög grad som föregående traktat till underkastelse — det sanna namnet för eufemismen "uppfostran" och "skola". I centrum står kunskapsinlärning och att sätta sin tillit till auktoriteter, hur rädslan för att inte kunna, inte veta, blir det betydelsebärande elementet i att foga sig, säga och göra vad som förväntas av en.

I det röda traktatet som vilar ovanpå det förra, avhandlas inlärandet av det falska och förväntade, det vill säga de sociala regler som gäller i samspelet mellan människor — jaget och maskerna. (Traktatet är betitlat Uppförande.) På scenen står en "illamående" liten gynnare som storflinar bakom sin mask av avsky; han gör sig till offer, föremål för ömkan och sympati — men vad finns bakom spelevinkens mask? Kanske det lilla barnet utan mun, fången i ett gult ljus, som försöker lära sig reglerna, försöker passa in? Fantasin får honom att spela med — och att spela övertygande.

Detta kommer till uttryck i det femte rummet, det orangea, som tycks avbilda en vägg eller mur med ett galler i, men det kan också vara en gatubrunn sedd uppifrån. Traktatet kallas Arbetslivet och det påfallande i bilden är den svävande skugga, som gäckande flyter förbi, en figur som lärt sig konsten att arbeta utan att nämnvärt anstränga sig, som lärt sig att fly när väggarna smiter åt och utrymmet blir för trångt: Trollkonstnären som utbrytarkung, arbetaren som illusionist. Färgen är förväntans färg: en apelsin är en apelsin, med galler eller urverk i; en stämpelklocka för de rättfärdiga.

I det purpurfärgade rummet finns en ensam skelettfigur, traktatet är lakoniskt betitlat Pension, vilket förefaller vara en skenbar samhällssatir, men i själva verket är detta tavlans mest förtröstansfulla plats, då rummet har utsikter; och som skrift betraktat är det ett revolutionärt, rent subversivt perspektiv och budskap, då det visar möjligheterna där konventionen påbjuder uppgivenhet.

Jag återkommer till detta rum, den sanna utvägen senare och vi höjer blicken uppåt till ett ljusblått rum; traktatet bär titeln Utväg, och är en parallell till teatermiljön i uppföranderummet. Här ser vi en teaterdolk, en attrapp, och en kuliss med en påmålad dörröppning med överskriften "AUSGANG". Det är naturligtvis ingen utväg, vare sig att nyttja kniven eller att fly genom en utgång som inte existerar. Teatermotivet är symboliskt i sig: att använda det vassa verktyget — en chimär! — för att söka, blir till en uppmaning att kapa banden till det förflutna, att bryta mönstren, upprepningarna, ältandet. Kanske var det lilla barnets fader en människa som släpade en börda, som aldrig blev färdig med det som hade hänt honom, vilket förvandlades till ett påtvingat arv, en egen börda?

I det skogsgröna rummet intill, betitlat Familjeliv, som också kan misstas för satir rakt igenom, tas rummet upp av en svällande trollgestalt som tränger undan allt annat, föräldrarna blir till två bleka, förskräckta spöken i bakgrunden. Rummet, som ju liksom det första med den lilla pojken i, är grönt kan spegla känslan av alienation och könsambivalens, identitetsförvirring, hur kroppen blir ohanterlig och självkänslan sviktar. Här har pojken vuxit och blivit till en olägenhet i sina föräldrars ögon — och det dåliga samvetet, känslan av att vara ful och fel, breder ut sig, växer.

Som en fortsättning på detta tillstånd finner vi det gröna rummet längst ner, kassaskåpet på havets botten; där vilar Ensamheten. Det är en varm, ombonad plats med varmt ljus och en mjuk matta. Detta existentiella rum är inte helt befriat från ångest, men kännetecknas inte heller främst av detta tillstånd, utan visar snarare liksom det purpurfärgade rummet på möjligheter: en plats för identitet och tillblivande. Det är en tillflyktsort, en tankens fristad, som representerar det vuxna barnets behov av integritet och att få vila i sig själv. I detta meditativa sökande kan också finnas en drivkraft att ta itu med större saker inom en själv, men själv grundtryggheten är a och o — i botten på din tillvaros brunn är du säker — och det vuxna barnet knyter an till det lilla barnets trygghet: den mjuka gröna heltäckningsmattan, den mjuka randiga mattan; det varma ljuset.

Strax till vänster om Ensamheten finns det giftgröna havet och skelettfiskarna, det är det territorium — det undermedvetnas grumliga vatten — där den bottenlösa existentiella tomheten breder ut sig och måste konfronteras, där fiskarna blir till sinnebilder för det inneslutna känslomässiga tillståndet, för oförmågan att nå andra. Den lille pojken/den unge mannen beger sig ner i havet för att ta itu med sin känsla av vanmakt och når ett tillstånd av katharsis, renande, och finner en väg, den skraltiga stegen till barndomens ljus, men når inte hela vägen upp. I takt med att traktaten förväntar sig avancemang och uppfyllande av livets villkor börjar den unge mannen bestiga ett berg: han tar sig igenom ett nyckelhål till nästa etapp och kravlar sig i nio stadier uppför berget för att där uppe möta den mörkröda solen och sin egen skugga. Den tionde figuren, står vid sidan om, det är konstnären som betraktar både sin egen skapelse och knyter an till det lilla barnet, barnet-jaget, samt det högre jaget, jaget-drömmaren.

Jaget-drömmaren är det nionde rummet i klossbyggnaden av traktat, det är ett traktat som innefattar allting, hela den färdiga skapelsen, och pojkens — barnet-jagets — alla stadier. Inom sig bär jaget som har både ögon och mun barndomens ljus, det ger språk och föreställningsförmåga åt barnet, det höjer drömmarna till en andlig-visionär nivå, i det att den egentliga solen höjer sig som en krona på dess huvud och ur denna krona reser sig en ny gestalt — jaget-visionären — den schamanistiska aspekten av människan ur vars mun det föds nya världar och en sol av rent klart ljus — en ny planet för högre dimensioner. Verket handlar övergripande om konstnärens behov av att befria sig från samhällets konventioner och påbud — och att finna sig en egen väg, vilket tydligast manifesteras i denna sektion.

Vi har även, vilket speglar hårdheten och kylan i uppväxten, en scen till vänster med två vita träd som belyses uppifrån av en gatlampa. På gatlampan sitter en liten frostfågel som hackar på ett osynligt hjärta av is. Och nedanför susar de hårda och metalliska bilarna på livets motorväg. En bit ifrån svävar det gyllene metalliska fängelset, guldfärgat, med två onda svarta ögon som stirrar genom natten, som låter natten genomborra sig; i dess huvud finns ett hålrum med svarta skuggestalter — tre stadier av pojkens uppväxt, men var och en format som ett nyckelhål, en öppning. Sex röda blixtrar skjuter ut ur dess hjässa, som ett försvar.

Det lilla barnet har konfronterats med tre fadersfigurer i sitt liv, Tänkaren, Grubblaren och Förnekaren, vilka symboliserar de fyra elementen i olika föreningar — Tänkaren: luft-jord; Grubblaren: eld-jord; Förnekaren: vatten (is)-jord. Dessa manifesteras till höger uppe på berget i form av tre djur: Vinterkameleonten, Fjällräven och Frostälgen. Frostälgen fryser med sin kyla ned hela berget, som representerar barnets egnen storhet, vilken förnekats under hela uppväxten, och de övriga faderfigurerna revolterar genom att ge uttryck för eld (ilska, styrka): Fjällräven; och luft (tanke, idéer, fantasi): Vinterkameleonten. Elden borrar sig ned i berget och skapar urkraft och insikt i det förflutna (minne, kunskap), luften ger möjlighet till utopiskt och andligt utforskande samt nya vägar. I och med att konstnären, jaget-drömmaren, åter kommer i kontakt med denna treenighet och kan styra över den själv, når han dels till den gröna, fruktbara överjorden, dels till det upptinade barndomslandskapet i de nedre regionerna; och genom att bemästra och betvinga Förnekarens försöka att kväsa elden och att begränsa fantasin, tar han själv kommando över sin egen storhet som den lilla människa han är, en människa bland människor, en människa att själv förverkliga sin egen dröm. Uppför det berg som endast tillhör honom själv rullar han till synes obesvärat och efter eget huvud de böcker (symboler för idéer) han själv vill ha i sitt bibliotek, upp till sin egen stuga (det hem han själv har valt att leva i). Boktitelns bokstäver är huller om buller (kan uttydas t.ex. K-L-A-N-T, K-N-A-L-L eller T-A-N-K-E) — det är absurdism och litterära experiment, högtflygande idéer, det är konst som tilltalar honom; han för utan någon vidare ansträngning hem sin egen "börda", rullar den respektlöst till sitt eget locus aneomenus, sin egen bildning och rastplats — en tankens oas.

Vägen till denna oas kan anas med utsikt ur det purpurfärgade rummet, den avslutande handlingens rum, avskedet, som står i diagonal förbindelse med ensamhetens erimetage. Fiskskelettet kan när helst han vill sätta sig i förbindelse med vattnet, ikläda sig en röd fiskdräkt och sedan åka upp genom den blå giraffens hals till himlen; där finns jaguaren-leoparden, zebran och den gula giraffen, tre följeslagare som symboliserar de viktigaste egenskaperna för denna individ. I den röda stugan bor gud, en gästfri och mysig tomte med ett stort bibliotek och ett andligt skafferi. Skelettet kan också färdas med den blå segelbåten eller väljas att ge sig in i den stora lila livmodern, som är den plats där återfödelsen äger rum, sju ofödda idéer färdas mot ett klart ljus, den inre sol som är en tvillingbroder till solen ovanpå drömmaren-jagets huvud.

I övrigt i bilden syns ett freudianskt landskap, koncipationens drömbild; där finns också Ingens hund, en gestalt som representerar individens frihet och integritet (en hyllning till Staffan Hallström och Kent Andersson); där finns floden Styx med Kerberos och färjkarlen Charon, samt Undervärlden med Lewis Carrolls kanin och andra märkliga figurer; där finns även morföräldrarnas grav och sorgens träd.