I Sverige, sägs det, är vården så pass utomordentligt bra att vi nästan borde skämmas. Det sägs att man ska vara glad att man inte bor i USA och så vidare. Jag håller inte med. Jag tänker i denna text berätta lite om mina erfarenheter av och tankar kring psykiatrin i Sverige. Som tonåring fick jag problem med sömnen, depressioner avlöste varandra, jag fick social fobi. Jag började träffa en läkare och sedan diverse psykologer. Läkarna misstänkte diverse syndrom, diagnoser och fel. Tyvärr litade jag blint på deras ord, vilket jag inte gör det minsta idag. Jag kan tycka om en läkare som människa men inte en människa som läkare. Psykiatrikerns eller läkarens uppgift inom psykiatrin är att hitta fel i människan. Hans/hennes största uppgift tycks vara att rota fram brister som förklarar varför patienten har problem. Deras metodik grundar sig i sista hand på sunt förnuft och intuition och i första hand på vad de lärt sig på universitet eller på kurser, så kallad "vetenskap". Denna vetenskap om människan skulle jag kunna acceptera om den inte togs på det stora allvar som den gör. Detta gäller för övrigt all vetenskap, den är sanning en kort stund för att i nästa ögonblick motbevisas av en ny sanning. En stor roll i detta "de bergfasta sanningarnas krig" har språket. Att språket inte kan existera utan en oändlig rad motpoler är en av dess grundstenar. Det kan inte finnas ett du utan ett jag eller det eller den osv. Ord som t.ex. oändlighet har ingen motpol och slår hål i intellektets magnifika konstruktion och skapar en lätt ångest hos vissa. Att ägna sina bästa år åt att studera människan och hennes själsliga krämpor vid valfritt universitet genom språk och fantastiska nya teorier drar lätt den läkarstuderandes fokus från den person han har mitt framför näsan och drar den mot ett ramverk av trevande teorier.
Nu har jag gläntat lite på locket till vad som kan vara problemet här, nu åter till ämnet. När jag gått hos olika läkare under något år utan att visa någon förbättring bestämde man sig för att skriva ut lugnande medel och beroendeframkallande sömntabletter. Som 14-åring fick jag stesolid utskrivet, likvärdigt med Valium. Dessutom fick jag Imovane, en tablett som fortfarande ansågs icke beroendeframkallande av vissa läkare. Dessa tabletter blev min passion. Ack ljuva befrielse och himmelska härlighet. Mina problem med sömn och ångest osv. fanns kvar, men jag slapp bry mig om dem. Liksom alla andra känslor jag bar på Ännu ett problem att klura på: Var slutar diagnosen och var börjar människan? Var sitter ångesten i kroppen, var slutar den och var börjar den de friska lemmarna i själen? Dessa tabletter som än idag skrivs ut som godis av läkare runt vårt land och skapar ångestframkallande rubriker i Aftonblaskan och Expressen är mycket skadliga droger. I en undersökning gjord av the Lancet hamnar bensodiazepiner på 7e plats av de mest skadliga drogerna, följt av amfetamin på 8e plats.
Detta är början på texten om psykiatrin. /CHR
Utmärkt.
ReplyDelete