Intellektet och språket är varandras byggstenar. Språket kan inte existera utan motpoler som "du och jag". När vi väl lärt oss använda vårt intellekt och börjat väga saker mot varandra, när vi börjat använda språket som behållare för vårt intellekt och vårt intellekt som behållare för språket. Då har vi även antagligen börjat definiera vad vi är och därmed vad de är. Kanske har vi därmed också förlorat "förståelsen" för vad en gränslös helhet är. Eller evighet är. Eller ett "det" är.
Ovanför: Tankar från bussresan om text om den egna upplevelsen. Detta är en oslipad inledning till texten. Paul Austers Stad av Glas påverkade mig mycket när jag var tonåring. Symboliken med Babels torn kommer nog också få plats någonstans i texten.
God natt!
Undrar om "förståelse" är möjlig utan språk, i alla fall kan väl förståelsen inte verifieras? Men man måste kanske skilja på "språklig förståelse" och "intuitiv förståelse". Den gränslösa helheten du talar om blir då snarare möjlig enbart genom upplevelse, men en omedveten sådan: Upplevelsen i sig, som ett evigt tillstånd i alla sina variationer. Kanske är "uppleva" och "förstå" oförenliga begrepp?
ReplyDeleteJag tänker ofta att språket korrumperar, men det är kanske främst när det används i manipulativt syfte (i media, politik, reklam t.ex.). Då handlar det inte längre om att förstå, tvärtom: att genom påverkan förmå mottagaren att svälja budskapet. Språkpessimismen känns ofta oundviklig. Kanske kan det genuina, det som tangerar helhetstillståndet, endast uttryckas i poesin eller musiken, i konsten?
När det gäller våra försök att förstå varandra i vardagliga relationer/situationer är det svårt att komma ifrån att tänkande i praktiken är liktydigt med språk, och då finns väl egentligen inget annat "verktyg" till förståelse dvs. språklig överenskommelse? Verklig förståelse, om man kan tala om en sådan, förutsätter närvaro och ömsesidighet i alla avseenden, vilket i slutändan ger samförstånd i tystnad (intuitiv förståelse). Själva förutsättningen vilar alltså i det som existerar mellan det som uttalas – orden som språkets överflödiga element. Att förstå ett litet barns behov, eller ett sällskapdjurs kan på så sätt te sig lättare. Inte bara för att deras behov skulle vara enklare utan för att enheten språk-tanke ofta skymmer det vi egentligen vill uttrycka. Kanske är repliken "jag förstår dig bättre nu" det bästa vi kan uppnå när vi väljer att mötas genom språket.